Århundradets sista matcher mellan USA och Europa  avgjordes
tidigt på söndagen när Ben Crenshaws  beslut att sätta sina
starkaste spelare först betalade sig med förkrossande segrar
i de sex första matcherna.
Lee Westwood och Darren Clarke, som spelat så bra tidigare,
såg trötta ut och kunde inte hålla emot när deras motspelare
uppvisade ett fantastiskt spel.

De tre spelare som inte slagit ett enda slag i Ryder Cup före
söndagen gjorde inget större väsen av sig,
Jean Van de Velde var den förste som förlorade sin match,
med hela 6 och 5 mot Davis Love III. Även Jarmo Sandelin
(4/3-förlust mot Phil Mickelson) och Andrew Coltart
(3/2-förlust mot Tiger Woods) var chanslösa.
Kanske borde kaptenen Mark James ha vilat några av sina
storspelare och givit dessa tre chansen i någon av bästbollarna
på fredagen eller lördagen.

Den osannolike hjälten i det amerikanska laget var dock varken Woods
eller Duval (som slog Jesper Parnevik med hela 5/4) utan Justin Leonard,
som tidigare uppvisat en svag form.
Ett tecken på det var kommentatorn och förre storspelaren Johnny Millers
kommentar: "Vad skulle jag göra med Justin Leonard?
Skicka hem honom och låta honom se tävlingen på TV."
På söndagen var han också hela fyra ned efter 10 hål mot  José Maria
Olazabal, men efter pep-talk från Davis Love och en dryg tvåmetersputt
för vinst av det elfte hålet så  infann sig samma målinriktade blick som i
1997 års British Open.
Med inspirerad puttning tog han sig upp till all square efter 16 hål och
när hans dryga 13 meter långa birdieputt på det sjuttonde satt mitt
i koppen var saken klar.
Olazabal hade en något kortare putt för att dela hålet, men efter att det
amerikanska laget och deras caddies och fruar sprungit rakt över
greenen och tjoat och kramats var det ingen överraskning  att hans
putt gick vid sidan om och Ryder Cup gått förlorad.

Det amerikanska laget har återigen visat att singlarna är deras styrka.
Den före matcherna så omtalade världsrankingen, som inte gav det
europeiska laget en chans, fick på söndagen visa vägen.
De enda spelare som lyckades slå någon av de spelare som var rankad
högre på den listan var Tom Lehman (vann med 3/2 över Lee Westwood),
  Padraig Harrington (vann med 1/0 över Mark O'Meara) och Paul Lawrie
(vann med 4/3 över Jeff Maggert).

Trots den storslagna underhållning som matcherna uppvisade så gav
publikens uppträdande en besk eftersmak.
De jublade när det europeiska lagets spelare missade puttar,
de hojtade i baksvingar och om det fanns regler för bestraffning av
laget när deras hemmapublik bar sig illa åt hade de använts mer än
de vanliga golfreglerna.

År 2001 står The Belfry i England som värd för matcherna,
låt oss hoppas på att Ryder Cup-pokalen då återvänder till Europa.